Företagsavtal med privatperson

Operatören menade att konsumenten varit kund sedan januari 2017 och att en överenskommelse gjorts med konsumenten om att stänga ner abonnemanget december 2017 i utbyte mot att konsumenten betalade slutfakturan för återstående avtalstid.

ARN konstaterade inledningsvis att konsumenten agerat som konsument och att distansavtalslagen var tillämplig i ärendet. ARN menade att operatören inte lämnat information om ångerrätten på det sätt som lagen kräver och att ångerfristen därför inte börjat löpa. Eftersom konsumenten ångrat sig inom ett år hade hen haft rätt att ångra avtalet.

ARN menade vidare att eftersom distansavtalslagen är tvingande till konsumentens förmån kan den inte avtalas bort och det saknade därför betydelse att konsumenten betalat den så kallade slutfakturan som operatören skickat. Enligt nämnden gick det inte att genom en sådan handling avtala bort ångerrätten och operatören rekommenderades att betala tillbaka det som konsumenten betalat.

Operatören hänvisade till att avtalet hade slutits skriftligen och att avtalet var registrerat på konsumentens enskilda firma och att det därför inte fanns någon rätt att ångra avtalet.

ARN tog först ställning till om konsumenten hade agerat i egenskap av näringsidkare. I det avtal som hade tecknats med elektronisk signatur stod konsumentens enskilda firma som part till avtalet. Men de fakturor som rörde avtalet var belagda med moms och vidare saknades det en inspelning eller annat som kunde bekräfta att avtalet hade slutits med konsumentens enskilda firma. Vid en samlad bedömning kom ARN fram till att det inte var visat att avtalet hade ingåtts med en enskild firma utan att det var fråga om ett konsumentförhållande.

Köpet hade skett via ett distansavtal och konsumenten hade därför rätt att ångra avtalet. Eftersom konsumenten inte hade fått någon information om ångerrätten förlängdes ångerfristen (med upp till ett år). Konsumenten hade hört av sig med en begäran om hävning, vilket ARN ansåg hade samma betydelse som att konsumenten ville ångra avtalet, inom denna tid och hade därför rätt att ångra avtalet. 

Nämnden tog först ställning till om avtalen omfattades av lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den lagen innehåller bestämmelser om konsumentskydd och med konsument avses en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

I dokumentation som hade lämnats in till nämnden framgick att konsumenten hade agerat under enskild firma. Eftersom en enskild firma inte är en juridisk person hade avtalen således ingåtts med en fysisk person. Att operatören använde uttryck som ”avtalen tecknats på företag” och ”företagsabonnemang” saknade, enligt ARN, därför betydelse.

Konsumenten hade dock en skogsfastighet och att bruka en sådan fastighet kan innefatta näringsverksamhet. Nämnden menade emellertid att det framgår av förarbetena till lagen att det inte ställs något krav på att köparens agerande ska ligga utanför dennes yrke för att köparen ska anses ha ingått avtalet i egenskap av konsument. Detta innebär att även köp för ändamål som har att göra med köparens yrke kan omfattas av konsumentbegreppet. När det gäller varor och tjänster som köparen använder såväl privat som i näringsverksamhet blir huvudsyftet med avtalet avgörande. Det framgår också av förarbetena att det är den enskilde köparens avsikt med avtalet som är styrande. Det avgörande är därför inte om personen är näringsidkare eller inte, utan om syftet med avtalet, enligt köparens egen uppfattning, framför allt faller utanför köparens näringsverksamhet. Med hänsyn till vad parterna hade framfört bedömde nämnden att avtalen huvudsakligen föll utanför konsumentens näringsverksamhet och denne ansågs därför ha ingått avtalen i egenskap av konsument.

Eftersom operatören inte hade lämnat någon ångerrättsinformation till konsumenten förlängdes den så kallade ångerfristen och konsumenten ansågs ha ångrat sig i rätt tid. Sammanfattningsvis kom ARN fram till att det inte fanns något bindande avtal mellan konsumenten och operatören och operatören ansågs då skyldig att betala tillbaka vad konsumenten hade betalat.

Nämnden konstaterade att det är operatören som påstår att avtalet är ett företagsavtal och det är således operatören som ska bevisa detta påstående. Nämnden har lyssnat på ljudfilen som har getts in i ärendet och ansåg att det inte är tydligt att konsumenten har ingått avtalet i egenskap av företagare. Konsumenten uppgav till exempel klart och tydligt att hon inte ville ha räkningarna till företagets adress utan till sin hemadress. En annan omständighet som talade för att det är ett privatabonnemang var att de abonnemang som övergick till företagsabonnemang även tidigare var privata. Vid en samlad bedömning fann nämnden att det är bevisat att konsumenten ingått avtalet i egenskap av privatperson. Det framgår inte av utredningen att operatören har gett konsumenten information om ångerrätten. Därmed förlängs denna och konsumentens begäran att få ångra avtalet har skett i rätt tid. 

Enligt konsumenten stämde inte det som säljaren lovat. Exempelvis fick konsumenten inte avtalsvillkoren hemskickade i tid och prisinformationen stämde inte med vad som sagts under samtalet. När han fick den andra fakturan såg han att denna var ställd i hans företags namn. Konsumenten ville ångra avtalet.

Operatören ansåg att de ingått ett bindande avtal med ett företag (enskild firma) per telefon och att en orderbekräftelse skickats till en viss mailadress tillsammans med allmänna villkor och fullständig prislista. Operatören hade också flyttat kundens nummer. När avtalet avslutades ansåg operatören att konsumenten genom den enskilda firman som konsumenten hade skulle betala en slutfaktura för återstående bindningstid.

ARN prövade om tvisten gällde en konsument och om reglerna om ångerrätt var tillämpliga. Enligt ARN framgick det av inspelningen av samtalet, den så kallade ljudfilen, att säljaren vid flera tillfällen nämnde den enskilda firmans namn, men ARN ansåg inte att det var tydligt att det var företaget som var avtalspart. Säljaren tilltalade genomgående konsumenten med ”du” vilken de ansåg tala för att det var konsumenten personligen som var avtalspart. Även att säljaren efterfrågade och antecknade konsumentens fullständiga namn och personnummer ansågs tala för detta. De konstaterade att orderbekräftelsen var ställd till konsumenten personligen. ARN ansåg det vid en samlad bedömning inte vara bevisat annat än att konsumenten ingick avtalet i egenskap av privatperson bestämmelserna om ångerrätt var tillämpliga.

Eftersom det inte framgick i ärendet att operatören lämnat någon information om ångerrätt ansåg ARN att ångerfristen var förlängd och att konsumenten ångrat sig i rätt tid. Konsumenten ansågs ha rätt att få tillbaka det han betalat och vara befriad från eventuella kvarstående betalningskrav.  

Nämnden utredde frågan om anmälaren hade ingått avtalet som konsument eller som företagare. Nämnden menade att det inte fanns något som gav stöd för att det rörde sig om ett företagsavtal och att telefoni inte är en sådan tjänst som särskilt är förknippad med näringsverksamhet. Därför var det operatören som skulle bevisa att ett företagsavtal ingåtts. Operatören hade inte visat det och därför ansåg nämnden att det rörde sig om ett avtal med en konsument. Konsumenten hade därmed ångerrätt. Ångerfristen förlängdes eftersom det inte kunde påvisas att konsumenten fått korrekt information om ångerrätt enligt lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. 

ARN ansåg vid en sammantagen bedömning att utredningen i ärendet inte gav stöd för att konsumenten skulle ha ingått avtal i syfte som företagare. Tjänsterna kunde inte heller i sig anses vara mer avsedda åt att användas i egenskap som företagare än i egenskap som konsument. Eftersom det rådde en osäkerhet ansåg ARN att det var operatören som skulle bevisa om konsumenten ingått avtal i egenskap av företagare. Eftersom operatören inte bevisat detta skulle konsumenten anses ha ingått avtalen i egenskap av konsument och därmed ha ångerrätt.

Konsumenten ansåg att inget bindande avtal ingåtts och att han, om avtal hade ingåtts, skulle ha rätt att ångra avtalet. Konsumenten var passiv ägare till en jordbruksfastighet men såg inte sig själv som företagare och menade att han inte hade något intresse av ett företagsabonnemang. Hans telefon användes bara privat. Operatören menade att bindande avtal ingåtts och att avtalet avsåg ett företagsabonnemang och då finns ingen ångerrätt. 
ARN inledde med att konstatera att den som är näringsidkare kan ingå avtal både för sin näringsverksamhet men också för egen del och att en vanlig person som handlar för privat användning är en konsument. 
ARN ansåg att det framgick av en ljudinspelning att operatörens säljare försökt att ingå ett företagsavtal men att konsumenten inte uppfattat det så, vilket enligt nämnden bland annat fick stöd av att inget sades i samtalet om näringsverksamheten. Endast den omständigheten att ett abonnemang kallas ”företagsabonnemang” eller liknande, innebar enligt ARN inte att den som ingått avtalet var att betrakta som näringsidkare. 
Mot denna bakgrund ansåg ARN att konsumenten var att betrakta som konsument i avtalsrelationen och att tvisten därför kunde prövas av nämnden. Eftersom konsumenten inte hade fått någon information om ångerrätt ansåg ARN att han hade haft rätt att ångra avtalet inom ett år och rekommenderade därför operatören att låta konsumenten ångra avtalet.

Personen menade att företaget i fråga är ett lantbruk som han inte längre bedrev någon aktiv näringsverksamhet i och att hans telefonabonnemang har varit för privat användning. Operatören menade att det framgick tydligt av det inspelade avtalet att det handlade om ett företagsabonnemang och att personens enskilda firma var aktiv.

ARN menade att en förutsättning för att nämnden ska kunna pröva en tvist är att anmälaren är en konsument som har en tvist med en näringsidkare. Definitionen för en konsument är ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.

I frågan om avtalet ingåtts i egenskap av konsument eller näringsidkare menade ARN att det framgick av inspelningen att personen var av uppfattningen att det var i egenskap av privatperson som han ingick avtalet med operatören. Personens uppfattning fick också starkt stöd av att säljaren i slutet av samtalet uppgav att ”denna inspelning gäller som ett avtal” mellan personen (vid namn) och operatören. Detta talade, enligt ARN, för att personen hade anledning att uppfatta att avtalet ingicks mellan honom personligen och operatören.

Vidare menade ARN att det inte framkommit någonting annat i ärendet som talar för att personen ingick avtal med syfte att använda abonnemangen i någon form av näringsverksamhet. 

ARN kom därför fram till att det var ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare och att konsumenten då hade rätt att ångra avtalet. Eftersom konsumenten hade begärt att få ångra avtalet inom ångerfristen hade inte operatören rätt att motsätta sig detta. Operatören borde därför låta konsumenten få ångra avtalet och befria honom från de betalningskrav som riktats mot honom samt återbetala eventuellt belopp som har betalats till operatören.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.