Förbrukning

Operatören hänvisade till de allmänna villkoren i avtalet och menade att konsumentens användning av tjänsten avvikit från vad som är att betrakta som ”normalt användande” genom att en extrem mängd surf förbrukats. Det framgick vidare inte av avtalet att surfen kunde förväntas vara helt obegränsad.

ARN poängterade att konsumenten måste kunna visa att tjänsten varit felaktig. Av den ingivna utredningen, bland annat  avtalsvillkoren, framgick det att operatören hade rätt att begränsa datamängden under vissa förutsättningar. Nämnden ansåg mot bakgrund av villkoren att konsumenten inte visat att det förelegat ett fel i tjänsten. Konsumentens krav avslogs därför.

Operatören menade att WhatsApp-meddelanden och samtal sker via krypterad trafik över internet, vanligen via Wi-Fi och kräver internetanslutning. Den debiterade trafiken var gjord via mobilnätet som vanliga samtal och sms. Operatören menade också att man inte kunde se meddelanden och samtal som gått via WhatsApp eftersom de då inte skickades via operatörens sms-tjänster eller nät. Operatören kunde inte heller kontrollera att de angivna numren hade denna app installerad eftersom det inte var operatörens tjänst.

ARN konstaterade att det ankom på konsumenten att visa att det förekommit ett fel i tjänsten som berättigade till nedsättning av fakturorna. Enligt nämndens bedömning hade konsumenten inte visat detta.

Operatören motsatte sig konsumentens krav och menade att konsumenten genom att ingå ett avtal och acceptera de allmänna villkoren åtagit sig betalningsansvar för samtliga köp som görs från hennes abonnemang, exempelvis för extrasurf. Vidare menade operatören att det också reglerades i villkoren att om någon, med eller utan konsumentens tillåtelse, använder abonnemanget är abonnenten betalningsskyldig för eventuella avgifter som påförs abonnemanget om SIM-kort, PIN-kod eller säkerhetskoder lämnats till någon annan.

ARN ansåg att avtalet stadgade att konsumenten var betalningsansvarig, även om hon själv inte gjort köpen, i enlighet med det operatören framfört och att de aktuella villkoren inte var oskäliga. ARN ansåg det också klarlagt att konsumentens dotter med samtycke brukar telefonen kopplad till abonnemanget och konsumenten var därför skyldig att betala för köpen av extra data.

Operatören motsatte sig kravet och anförde att inkommande samtal till ett svenskt abonnemang inte är förenat med några kostnader även om samtalet kommer från ett annat land. Av detaljredovisningen på fakturan framgick enligt operatören att det handlar om utgående trafik och undersökningen av ärendet visar inget fel. Vidare menade operatören att den skärmdump konsumenten åberopat var svag bevisning eftersom den inte angav vilket sim-kort eller telefonnummer som fanns i enheten. Enligt operatören handlade det sannolikt om ett så kallat Wangirisamtal. Information om sådana samtal och råd till konsumenter fanns på operatörens hemsida. Avslutningsvis menade operatören att det går att lägga in en spärr för utlandstrafik på abonnemanget och att individuella nummer i vissa fall kan blockeras av konsumenten själv i dennes telefon. Konsumenten hade inte lagt in någon sådan spärr trots att detta var andra gången det inträffat.

ARN ansåg att det av utredningen i ärendet framgått att konsumenten blivit debiterad samtal till utlandet i enlighet med avtalsvillkoren. Enligt ARN hade inget framkommit som gav stöd för slutsatsen att konsumenten blivit felaktigt debiterad.

ARN menade att den aktuella situationen regleras i de allmänna villkoren som konsumenten hade godkänt i samband med att hon tecknade abonnemanget hos operatören. Av dessa framgår att abonnenten är betalningsskyldig även om någon annan har använt abonnemanget, såvida sim-kortet inte blivit stulet. Konsumenten hade dock inte påstått att sim-kortet blivit stulet eller haft någon annan förklaring till vad som har hänt och konsumenten hade heller inte spärrat abonnemanget. ARN ansåg att de allmänna villkoren i nu aktuella villkor var skäliga.

Vidare menade ARN att varken den svenska eller amerikanska operatören hade registrerat fel i sina respektive system under den aktuella perioden. En korrekt debitering ansågs därför ha skett i enlighet med villkoren och konsumentens begäran om återbetalning avslogs.

Operatören menade att någon spärr för utlandssurf inte hade funnits på abonnemanget och inte heller efterfrågats av abonnenten. Användaren får dock alltid ett sms när begränsningen om 550 kr är uppnådd och blir då ombedd att skicka ett meddelande med texten MERSURF för att nollställa maxgränsen. Operatören hänvisade till att användaren låst upp denna spärr 16 gånger. Operatören menade vidare att man inte har någon vetskap om det är en minderårig som använder abonnemanget. Oavsett är det den som står på abonnemanget som ansvarar för uppkomna kostnader.

ARN noterade att parterna var överens om att konsumenten tecknat ett avtal om telefonabonnemang. Avtalsvillkoren gällde därmed mellan konsumenten och operatören och konsumenten var ansvarig för abonnemanget i enlighet med villkoren.

Enligt ARN framgick det av utredningen att den som använt abonnemanget hade köpt tjänsten MERSURF 16 gånger under en viss tidsperiod. Konsumenten var enligt villkoren ansvarig för dessa kostnader och att konsumenten låtit någon annan använda telefonen, och därmed abonnemanget, ändrade inte detta. Det framgick inte heller att operatören hade godtagit att sonen skulle använda telefonen. Konsumenten hade inte bevisat att det funnits någon spärr mot utlandssurf eller något fel i tjänsten som lett till kostnaderna. Det fanns därför inget skäl till varför konsumenten inte skulle betala.

Operatören menade att den tekniska undersökning som gjorts visat att samtalen besvarats, vilket bland annat framgick av den samtalstid som debiterats. Samtalen hade varit korta men olika långa. Vidare menade operatören att om ett samtal inte besvaras registreras det inte i systemet.

ARN ansåg inte att konsumenten lyckats bevisa att tjänsten var felaktig. Tvärtom ansåg nämnden att utredningen tydde på att konsumenten ringt till utlandet på det vis som operatören gjort gällande. 

Operatören motsatte sig kravet och anförde att det borde ses som allmänt känt eller som branschstandard att data som inte nyttjas innevarande månad inte går att spara till nästkommande månad om inget annat specificeras vid avtalstecknandet eller i tillhörande villkor. ARN konstaterade att det inte fanns något villkor i parternas avtal som reglerade hur kvarvarande datatrafik ska hanteras varje månad. Vidare menade ARN att det är den som påstår något som ska styrka påståendet. ARN var av uppfattningen att det inte fanns någonting i utredningen som gav stöd för att parterna hade avtalat om att den kvarvarande datatrafiken skulle sparas på det sätt som konsumenten påstod. Därför avslog nämnden konsumentens begäran. 

Det framgår vidare av villkoren att man som abonnent är betalningsansvarig för abonnemanget och att man kan spärra sitt abonnemang för köp om man vill förhindra köp av extra surf utöver det som ingår i abonnemanget.

ARN menade att det framgick av utredningen att det var konsumenten som ingått avtalet och att hon därför var betalningsskyldig för avtalet. Att hon låtit sin underåriga dotter använda abonnemanget ändrade inte bedömningen.

Ett flertal av beställningarna var dessutom gjorda nattetid, när konsumenten hade legat och sovit. Enligt konsumenten måste det ha skett någon felaktighet i operatörens system om någon annan hade använt sig av dennes abonnemang olovligt.

Operatören menade att den undersökning som hade gjorts visade att köpen av extrasurf var beställda via sms från konsumentens abonnemang. Det som låg till underlag för debiteringarna var de sms som skickats till och från konsumentens abonnemang, via den central som hanterar sms.

ARN menade att det framgick av utredningen att extra mobilsurf hade beställts från konsumentens abonnemang. Utgångspunkten är att konsumenten är betalningsansvarig för sådant som beställts med dennes abonnemang. ARN ansåg inte att det som konsumenten hade fört fram medförde att denne inte skulle ansvara för beställningarna, och begäran om betalningsbefrielse avslogs därför.

Operatören ansåg att det inte hade funnits några fel vid debiteringen av datamängden. Kunden var också enligt villkoren ansvarig för säkerhetskoder samt användningen av tjänsten. Det fanns ingen anledning att betvivla att de förändringar av abonnemanget som skett hade beställts av konsumenten..

ARN konstaterade att utgångspunkten var att konsumenten var betalningsskyldig för användningen av bredbandsabonnemanget. Det var därför konsumenten som skulle bevisa att det förelåg en omständighet som innebar att konsumenten inte var betalningsskyldig för den levererade datamängden. Nämnden bedömde att konsumenten inte hade bevisat detta.

Enligt operatören var det dock kundens ansvar att skydda sin utrustning mot denna typ av intrång. ARN menade att det var ostridigt att konsumentens räkning berodde på ett obehörigt intrång från tredje part. Den första frågeställningen ARN resonerade kring var om avtalsvillkoren gjorde att konsumenten skulle anses som betalningsansvarig för denna räkning? ARN menade här att avtalsvillkoren inte innehöll någon skrivning som gav operatören rätt att ta betalt för kostnader som uppstått på grund av intrång i tjänsten. ARN:s andra frågeställning handlade om ifall det var uppenbart för konsumenten att han hade ansvaret för att skydda sig mot samtalskostnader som uppstår genom obehörigt intrång i telefonitjänsten? Här menade ARN att det vid bredbandstelefoni inte är uppenbart för en konsument att det överhuvudtaget finns en risk för intrång och hur man skyddar sig mot sådant intrång. Inte heller i avtalsvillkoren fanns det något krav på att konsumenten måste göra någonting speciellt för att skydda sig mot intrång. Enligt ARN:s uppfattning hade operatören därför inte rätt att debitera konsumenten för samtalen som skett i samband med intrånget.

ARN konstaterade att konsumenten har blivit debiterad i enlighet med gällande avtalsvillkor och aktuell prislista. Eftersom konsumenten inte visat att annat än att debitering skett enligt gällande avtalsvillkor avslog ARN konsumentens krav på betalningsbefrielse.

Konsumenten menade att operatörens kundtjänst hade uppmanat honom att använda SIM-kortet för mobiltelefoni i sitt mobila bredbandsmodem. Operatören svarade att de inte uppmanar till användande av SIM-kort för mobiltelefoni i mobila bredbandsmodem. Operatören kan, på fråga från en kund, informera om att det är möjligt att surfa med ett mobilt bredbandsmodem via ett SIM-kort för mobiltelefoni om mobiltelefonabonnemanget innehåller datatrafiktjänst. Surfar någon med SIM-kort för mobiltelefoni sker det dock till den taxa som gäller för mobiltelefonabonnemanget.

ARN konstaterade att konsumenten inte kunde visa att han uppmanats av operatören att surfa med sitt mobila bredbandsmodem med hjälp av sitt SIM-kort för mobiltelefoniabonnemanget. Operatören har även agerat på felanmälan angående det mobila bredbandet och skickat ut ett nytt SIM-kort för den tjänsten. Nämnden kom fram till att konsumenten är betalningsskyldig för sitt surfande utifrån den taxa som gäller mobiltelefonabonnemanget när det är det SIM-kortet som använts.