Bindande avtal

Nätägaren menade att konsumenten använt tjänsten under hela den aktuella perioden och hade därmed fakturerats för faktiskt nyttjande. På grund av preskriptionsfristen för konsumentfordringar om tre år kunde nätägaren dock inte kräva konsumenten på betalning från 2012. Nätägaren hänvisade även till operatörens villkor, i vilka det framgick att kunden hade ett ansvar för att dennes sida av uppkopplingen fungerade.

ARN konstaterade att nätägaren inte presenterat något avtal i ärendet till stöd för att denne skulle ha rätt att kräva konsumenten på nätavgiften. Utöver detta hade varken operatören eller nätägare tidigare fakturerat denne för nätavgiften och konsumenten kunde därmed inte anses ha behövt förstå att hen efter flytten skulle behöva betala nätavgift. Vad som framgick av operatörens allmänna villkor eller det faktum att konsumenten faktiskt nyttjat tjänsten kunde inte anses påverka nämndens bedömning och nätägaren rekommenderades att dra tillbaka sitt krav mot konsumenten.

Beställningen gick alltså enligt leverantören aldrig igenom eftersom blanketten var felaktig. Leverantören hänvisade också till sina allmänna villkor, där det framgick att; ”Avtal ska anses ha ingåtts då Fastighetsägaren har beställt Tjänsten t.ex. genom att fylla i ett särskilt beställningsformulär endera i fysisk form eller på Leverantörens webbsida, och Leverantören har bekräftat beställningen.” Eftersom leverantören aldrig skickat någon beställningsbekräftelse till konsumenten hade något bindande avtal inte uppstått enligt villkoren menade leverantören.

ARN noterade att det framgick av handlingarna i ärendet att konsumenten i samband med avtalstillfället fyllt i en beställningsblankett digitalt avseende leverans av fiber från leverantören. Blanketten signerades sedan även av leverantören, varefter ett avtalsdokument färdigställdes vid angiven tidpunkt samma dag. Leverantören skickade därefter ett mail till konsumenten. I ämnesraden i detta meddelande stod ”Bekräftelse: e-signerat dokument 14 900 Tätort fiberanslutning…” och i mailet stod att det färdigställda dokumentet var bifogat. Nämnden bedömde därmed att ett bindande avtal ansågs ha ingåtts mellan parterna. Leverantören hade inte presenterat något underlag som motbevisade denna slutsats och ARN rekommenderade leverantören att uppfylla konsumentens krav.

Leverantören menade att denne inte mottagit någon beställning av fiber från konsumenten under 2019. Konsumenten hade fått information om hur hen skulle göra för att beställa och fått ett avtal skickat till sig som hen kunde signera, vilket inte skett. Konsumenten hade inte heller mottagit något avtal eller någon bekräftelse på beställning. Det fanns därför inget avtal mellan parterna. När konsumenten kontaktade leverantören under 2020 fick denne därför en ny offert till ett nytt pris.

ARN menade att avtal sluts genom anbud och accept. Anbudet och accepten är bindande för den som lämnat den. Lagen är dock dispositiv i den delen, vilket innebär att parterna kan komma överens om en annan modell för att träffa avtal. Av leverantörens anbud framgick att detta var villkorat med att ett avtal skulle skickas till konsumenten. Enligt anbudet räcker det inte med att konsumenten svarar på mejlet utan ett skriftligt avtal skulle skickas som svar på mejlet, signeras av kunden och returneras till leverantören senast ett visst datum. Något sådant avtal har inte skickats till konsumenten. Eftersom det inte fanns något avtal mellan parterna skulle konsumentens begäran avslås.

Leverantören invände att konsumenten visserligen beställt fiber av företaget, men att det framgick av leverantörens allmänna villkor att ett avtal om fiberanslutning blir bindande först när leverantören skriftligen bekräftat att kunden kan få beställd anslutning. Leverantören motsatte sig vidare att konsumenten skulle ha fått en muntlig bekräftelse på beställningen. Leverantören ansåg därmed inte att något bindande avtal uppstått. Leverantören medgav att konsumenten visserligen fått ett mejl med rubriken ”bekräftelse på erhållet fiberanslutningsavtal”, men menade att detta varit ett automatiskt meddelande som felaktigt skickats ut. Vid tiden för beställningen stod det redan klart att leverantören inte skulle ha möjlighet att leverera fiber till konsumentens adress på grund av att denne inte lyckats samla in de markavtal som behövdes. I andra hand menade därför leverantören att även om nämnden skulle anse att det fanns ett bindande avtal, var leverantören inte bunden att leverera fiberanslutningen eftersom den utebliva leveransen legat utanför företagets kontroll.

ARN konstaterade att parterna var överens om att konsumenten den 26 mars 2018 undertecknat en handling som benämnts ”Beställning/Avtal – Fiberanslutning” samt att företaget i maj 2019 skickat ett mejl till konsumenten med rubriken ”Bekräftelse av erhållet fiberanslutningsavtal”. Av den senare handlingen framgick att genomförande av projektet förutsatte att en tillräckligt stor andel av områdets hushåll beställde fiberanslutning. Någon annan omständighet hade leverantören inte reserverat sig för. ARN ansåg därför att underlaget i ärendet visade att ett bindande avtal uppkommit mellan parterna. Nämnden ansåg inte att leverantören lyckats visa att det funnits omständigheter som gjort det omöjligt för leverantören att fullfölja sina förpliktelser och rekommenderade leverantören att fullgöra fiberanslutningen i enlighet med avtalet.

Leverantören anförde att kunden hade blivit driftsatt och att bolaget fått bekräftelse från konsumenten på att installera boxen och utföra grävning. Bolaget menade att även om konsumenten tackat nej till förlängningsavtalet fortlöpte det befintliga avtalet och var fortfarande aktivt eftersom det inte sagts upp skriftligen i enlighet med avtalsvillkoren.

Nämnden konstaterade att tvisten rörde huruvida det fanns ett gällande avtal mellan parterna vilket är en förutsättning för att bolaget ska ha rätt att debitera. ARN menade att det inte fanns någon anledning för bolaget att skicka ut ett förlängningserbjudande om inte avtalet upphört att gälla vid avtalstidens slut. Nämnden bedömde att det tydligt framgick av konsumentens svar att hen inte var intresserad av ett nytt avtal till det erbjudna priset och att hen därför lämnat ett motbud på en lägre summa. Det hade inte framkommit att leverantören svarat på motbudet och konsumenten ansågs inte ha tackat ja till förlängningserbjudandet. Bolaget ansågs därför inte ha rätt att debitera konsumenten.

Leverantören hävdade att det ursprungliga priset inte gällde konsumentens adress utan var ett pris för ett särskilt kampanjområde – det var alltså ett tryckfel i informationen riktad till konsumenten. När leverantören upptäckte detta så skickade de ut ett nytt avtal där det framgick att konsumentens kostnad skulle bli 24900:- exklusive grävning.

ARN konstaterar att det ursprungliga erbjudandet utgjorde ett så kallat utbud – d.v.s. en anmodan om att köparen ska lämna ett anbud. För att ett avtal sedan ska komma till stånd krävs att säljaren ger en accept på köparens anbud. Av utredningen framgår att leverantören inte gett en accept på konsumentens anbud och att det därför inte finns något avtal.