Question 1

Är det fel i en mobil tjänst om jag saknar täckning?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Question 2

Hur ska jag klaga?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Question 3

Räcker det att jag gör en uppsägning på telefon?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Question 4

Hur ska jag göra om jag vill ångra avtalet?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Question 5

Vad kan jag göra om jag fått ett företagsabonnemang fast jag är privatperson?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Question 6

Hur går det till att acceptera skriftligt?

Accepted Answer

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.

Mobilt bredband

Vanliga frågor och svar

Allmänt om mobilt bredband

Teckna ett nytt avtal för mobilt bredband

Betalning av en mobil tjänst

Fel på en mobil tjänst

Avsluta eller ändra ett avtal