ARN 2020–15644 – Skälighet i faktura

En konsument beställde en tjänst av en operatör som innebar flytt av inkommande fiberuttag på husväggen. Operatören hänvisade till fiberleverantören som i sin tur skickade ut en tekniker som hjälpte till med flytten. Innan teknikern kom hade en annan certifierad elektriker redan flyttat på det mesta. Konsumenten menade att teknikern var där i 80 minuter men att konsumenten blev debiterad 8595 kronor för tjänsten inklusive material och konsumenten ansåg att denna faktura var orimlig. Konsumenten kunde tänka sig att betala för tre timmars arbete motsvarande en vanlig taxa för en elektriker om 650 kronor/timme samt 150 kronor för materialet. Konsumenten godkände 2100 kronor för det utförda arbetet men inte mer.

Operatören menade att denne hade varit i kontakt med leverantören som skickat ut teknikern och fått en beskrivning av det arbete som utförts. Kostnaden stod därför i rimlig proportion till det utförda arbetet.

ARN menade att det var ostridigt att arbetet har skett på löpande räkning. Enligt lag ska då konsumenten betala vad som är skäligt med hänsyn till tjänstens art, omfattning och utförande, gängse pris eller prisberäkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt.

Vidare menade ARN att frågan om priset är skäligt är en rättslig bedömning som nämnden ska göra med utgångspunkt i de omständigheter som parterna åberopat.

Det framgick inte av den tvistiga fakturan vilka arbetsmoment som utförts, hur lång tid de hade tagit eller vilket material som hade kommit till användning. Företaget hade inte, utöver en allmän uppräkning av ett antal olika arbetsmoment, presenterat någon utredning som kan läggas till grund för bedömningen av skäligheten i debiterat pris. Konsumenten hade dock beskrivit vad denne anser att företaget har utfört, angivit den tid serviceteknikern varit på plats samt vad hen anser vara en rimlig timdebitering. Företaget har inte invänt mot hans redogörelse.

Vid en bedömning av vad parterna har redovisat fann nämnden att företagets redogörelse inte gav stöd för att debiteringen var skälig. Konsumenten ansågs därför inte vara skyldig att betala mer än vad han hade medgivit.