Bevisa avtal

ARN konstaterade att enligt allmänna avtalsrättsliga principer är det den som påstår att ett avtal har ingåtts som måste bevisa det. ARN ansåg att det underlag som operatören lämnat in, vilket var beställningen samt att avtalet signerats med konsumentens Bank-ID, talade för att beställningen gjorts av konsumenten på det sätt som operatören påstått. Konsumenten hade inte heller visat att beställningen gjorts utan lov av någon annan.

Nämnden bedömde därmed att operatören hade visat att konsumenten ingått avtal om bredbandstjänsten och konsumenten fick därför inte rätt.

Operatörens återförsäljare hävdade att konsumenten ingått ett bindande avtal och framhöll att konsumenten efter samtalet fått en bekräftelse via e-post som innehöll information om köpet, allmänna villkor och ångerrätten. De allmänna villkoren med information om ångerrätten skickades även ut tillsammans med produkterna. Konsumenten hade inte hört av sig inom ångerfristen för att meddela att hon ville frånträda avtalet. Vidare hade återförsäljaren i goodwillsyfte redan hjälpt konsumenten att häva avtalet om produktpaketet samt att skicka tillbaka produkterna. Återförsäljaren ansåg att konsumenten godkänt de allmänna villkoren genom att underteckna avtalet. Operatören tillade å sina vägnar att de ställde krav på att samtliga återförsäljare skulle ge muntlig ångerrättsinformation vid telefonförsäljning.

ARN konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet samt att det framgår av denna lag att ett avtal som ingås via telefonförsäljning blir giltigt först genom att konsumenten efter samtalet skriftligen accepterar anbudet. Parterna var oense om vad som egentligen avtalats och det fanns ingen ljudfil som kunde bekräfta vad som sagts muntligen. Det framgick inte heller av utredningen i ärendet vad det var för avtal som konsumenten hade signerat. Operatören ansågs därmed inte ha visat vad konsumenten hade bekräftat med sin underskrift och avtalet fick därmed anses ogiltigt i sin helhet.

Operatören framförde att de levererat en tjänst till konsumentens adress utan att fakturera. Tjänsten var inte uppsagd och operatören ansåg att de hade rätt att efterfakturera enligt preskriptionslagen. När konsumenten kontaktat dem om uteblivna fakturor menade operatören att de hänvisat till stadsnätet eftersom beställningen gjorts i stadsnätets kundportal. Operatören hade bett konsumenten att återkomma om de var hans leverantör, men ingen återkom.

ARN framhöll att operatören behövde styrka att det fanns ett avtal om bredbandsabonnemang för att konsumenten skulle vara betalningsskyldig för fakturan. ARN ansåg inte att operatören styrkt detta och beloppet skulle därför återbetalas till konsumenten.

ARN konstaterade att det vid tvist är den som påstår att avtal ingåtts som har bevisbördan för sitt påstående. Operatören hade i ärendet inte åberopat någon utredning till stöd för att konsumenten, eller någon som han enligt de allmänna avtalsvillkoren är ansvarig för, hade ingått det påstådda avtalet om extra surf. Mot konsumentens bestridande ansågs operatören därmed inte ha bevisat att konsumenten är skyldig att betala det debiterade beloppet. ARN rekommenderade därför operatören att återbetala beloppet som debiterats för extra surf. 

Operatören anförde att konsumenten utöver en startavgift på 200 kronor inte hade betalat någonting till operatören för uppkopplingen. Konsumenten tillhörde en bostadsrättsförening som hade avtal med operatören. Operatören hade inte hittat några fel på uppkopplingen fram till bostadsrättsföreningens fastighetsnät.

ARN konstaterade att det av utredningen framgick att det, utöver avtalet om inkoppling, inte fanns något avtalsförhållande mellan konsumenten och operatören. Eftersom operatören levererade till bostadsrättsföreningen måste konsumenten vända sig till den med eventuella ersättningsanspråk.

ARN konstaterade att en huvudprincip inom avtalsrätten är att den som ingått ett avtal är bunden av dess innehåll. Vidare konstaterade nämnden att det framgår av utredningen att konsumenten hade tecknat ett avtal med operatören om ett mobiltelefoniabonnemang och omständigheten att hon inte minns detta eller att hon inte har nyttjat abonnemanget kan inte motivera att hon ska få tillbaka det hon betalat. Enligt ARN hade det heller inte framkommit några andra skäl att jämka avtalet. Därför avslog nämnden konsumentens krav. 

Operatören menade att konsumenten genom att betala två fakturor godkänt avtalet.

ARN anförde att den som påstår att ett avtal träffas ska bevisa sitt påstående. ARN menade att operatören inte presenterat något avtal, ljudfil eller dokumentation för att bevisa detta och gav därför konsumenten rätt och rekommenderade operatören att återbetala det som konsumenten betalat.

Operatören menade att konsumenten missförstått informationen på hemsidan rörande deras play-tjänst och att de inte kunde hållas ansvariga för dennes felaktiga antaganden.

ARN ansåg inte att konsumenten kunnat bevisa att barnfilmer skulle ingå i det kanalpaket som beställts eller att tjänsten i övrigt avvikit från vad som överenskommits. Konsumenten fick därför inte rätt.

Operatören menade att det funnits en aktiv tjänst mot konsumentens uttag sedan beställningen gjorts via portalen och att denna kopplats ur på begäran först i november 2015. Enligt operatören hade konsumenten ett ansvar att kontakta dem om exempelvis en faktura inte kommer för att se till att allt gått rätt till. Operatören hänvisade till att lagen ger dem rätt att fakturera tre år bakåt.

ARN menade att parterna var överens om att en beställning gjorts men att operatören måste bevisa att denna beställning godkänts och att bindande avtal därmed uppkommit. Operatören hade enligt nämnden, inte presenterat någon avtalshandling eller annan dokumentation som kunde visa detta. Inte heller hade operatören visat att konsumenten faktiskt skulle ha använt tjänsten. Mot denna bakgrund ansåg ARN därmed att konsumenten inte var betalningsskyldig.

Operatören hävdar att det finns en ljudfil som utgör grund för avtal och skickar in en transkribering av ljudfilen och en kopia på bekräftelse till nämnden som bevisning.

Nämnden konstaterar att det är operatören som har bevisbördan för avtalet men att en transkribering av ett samtal och en kopia på bekräftelse inte är giltiga bevis på att parterna skulle ha ingått avtal.

Konsumenten menade att hon gick med på detta muntligen i telefon med tillägget att det var upp till henne att avgöra om hon ville fortsätta med tjänsten och att hon då skulle ta kontakt med operatören för att förnya avtalet. Hon kontaktade aldrig operatören på nytt.

Operatören menade att konsumenten kontaktade operatören för att vila avtalet sex månader och att det i samband med detta skickades ut en skriftlig bekräftelse till konsumenten där det framgick att avtalet efter viloperioden löpte med sex månaders bindningstid.

ARN menade att det rådde olika uppfattningar om vad som avtalats och att det är operatören som har bevisbördan för vad  som avtalats. I ärendet hade operatören endast skickat in en kopia på den skriftliga bekräftelsen och ARN menade att detta inte var tillräckligt för att uppfylla bevisbördan. Det fanns ingen bevisning i form av underskrivet avtal eller inspelning av muntligt avtal som kunde styrka en förlängning av avtalet.

Konsumenten ansågs inte skyldig att betala något belopp till operatören och konsumenten skulle medges betalningsfrihet för avtalet.

Operatörens förklaring var att avtalet inte hade sagts upp, utan under telefonsamtalet hade en överenskommelse gjorts om att förlänga abonnemanget med ett år. Konsumenten förnekade detta och menade att operatören inte kunde bevisa att avtal ingåtts och att det föll på sin egen orimlighet att han skulle vilja förlänga ett abonnemang efter att han sålt sitt fritidshus.

ARN ansåg inte att operatören presenterat någon bevisning till stöd för påståendet att avtal om förlängning träffats vid det aktuella telefonsamtalet. Vidare menade nämnden att det föreföll osannolikt att konsumenten skulle ingå ett sådant avtal med hänsyn till försäljningen av huset. Mot denna bakgrund ansåg nämnden det klarlagt att konsumenten hade sagt upp avtalet och rekommenderade operatören att återbetala de pengar konsumenten betalat efter det att uppsägningstiden för avtalet löpt ut.

ARN menade att någon bevisning i form av ett underskrivet avtal eller inspelning av muntligt avtal som gällde bredbandstelefoni inte skickats in i ärendet. Det kunde därför inte anses bevisat att konsumenten hade ingått något avtal om att hans fasta telefonabonnemang skulle avslutas och flyttas över till bredbandstelefoni. Eftersom parterna inte ingått avtal om flytt av fast telefoni var operatören skyldig att återföra abonnemanget till det fasta telenätet. Operatören var dessutom skyldig att kompensera konsumenten för prisskillnaden mellan den fasta månadskostnaden för bredbandstelefoni jämfört med hans tidigare abonnemang.

Någon dag efter samtalet fick konsumenten ett välkomstbrev av operatören och konsumenten invände mot detta och menade att inget avtal ingåtts. Vidare menade konsumenten att han inte var näringsidkare som operatören hade påstått.

ARN påpekade att operatören påstått att det hade träffats avtal om telefonabonnemang med två företag som konsumenten var företrädare för. Vidare menade ARN att konsumenten hade invänt mot detta påstående eftersom han inte ansåg sig ha ingått något avtal med operatören.

ARN menade att det är operatören som har bevisbördan för påstående att avtal har träffats. Den bevisning som operatören lämnat in bestod i huvudsak av ett välkomstbrev och ett samtalsmanus från säljaren. Däremot fanns det ingen undertecknad avtalshandling eller inspelning från samtalen då avtalen påstods ha träffats. Operatören hade därför inte bevisat att något avtal träffats med konsumenten.

Konsumenten ansågs inte skyldig att betala något belopp till operatören. Operatören ansågs istället skyldig att betala tillbaka samtliga belopp som konsumenten hade betalat samt att befria honom från betalning av andra eventuella krav.  

Konsumenten begärde så kallad fullgörelse av avtalet (det vill säga att operatören skulle hålla avtalet) och få ersättning för olika kostnader som han drabbats av till följd av det inträffade.

Operatören motsatte sig detta och menade att säljaren skrivit en beställning/ansökan om att ingå avtal med konsumenten som inte motsvarade operatörens erbjudande och därför stoppats av säljledaren. Avtalsblanketten hade aldrig skickats in till operatören och inte heller registrerats, bekräftats eller behandlats. Enligt operatören blev en beställning giltig och avtalet bindande först när konsumentens ansökan bekräftats. Detta skedde när det kontrollerats att önskad tjänst kan levereras, samt när en kreditupplysning har skett, vilket framgick av operatörens allmänna villkor.

ARN konstaterade att parterna var överens om att konsumenten fått besök av en säljare som sålde operatörens tjänster. Av utredningen framgick att denna varit anställd av ett annat företag, men agerat på operatörens uppdrag och haft med sig en avtalshandling från operatören.

ARN uttalade att en säljare, enligt nämndens uppfattning, normalt fick anses ha en så kallad ställningsfullmakt att ingå avtal om försäljning av produkter för det bolag som denna representerar. Det vill säga en säljare har normalt en behörighet att ingå sådana avtal. På grund av detta ansåg ARN att det följer att ett ingånget avtal blir bindande för operatören även om säljaren vid avtalstillfället gett ett erbjudande som denne inte hade rätt att ge (överskridit sin befogenhet) förutsatt att konsumenten inte insett eller borde ha insett detta.

Mot bakgrund av att konsumenten bland annat fått kryssa i att han läst och godkänt avtalet och de allmänna villkoren, samt att han fått information om ångerrätt, ansåg ARN att det var tydligt att ett avtal hade ingåtts. ARN uttalade vidare att avtalsvillkor som säger att en säljare i efterhand kan bestämma att bindande avtal inte ska anses ha ingåtts, inte är gällande mot en konsument eftersom de får anses vara ogiltiga.

Eftersom inget framgått i utredningen om att konsumenten skulle ha insett eller borde ha insett att säljaren gav ett erbjudande han inte hade rätt att ge ansåg ARN att avtalet var bindande. Men eftersom ingen bindningstid avtalats ansåg inte ARN att operatören kunde rekommenderas att fullgöra avtalet. Istället ansågs konsumenten ha rätt till viss ersättning.

Av utskriften framgick att konsumenten haft svårigheter att förstå telefonförsäljaren och att hon svarat svävande på säljarens frågor. Det framgick dock att hon, med hänvisning till vad hon sagt före det att inspelningen av samtalet började, ville ta ställning till skriftliga handlingar innan hon ingick något avtal.

Trots det har säljaren fortsatt samtalet på samma sätt som om konsumenten utan invändningar hade godtagit erbjudandet. ARN ansåg att utskriften vid detta förhållande inte utgjorde bevisning för att bindande avtal ingåtts vid telefonsamtalet.