ARN 2020-24427 – Förlängd ångerfrist – operatören kunde inte bevisa ångerrättsinformation

Konsumenten blev uppringd av en återförsäljare till operatören den 23 maj 2019 och ingick då ett avtal om mobilt bredband med en bindningstid på 24 månader. Bredbandet fungerade till en början, men slutade sedan plötsligt att fungera. Konsumenten bestred de kommande fakturorna med hänvisning till felet. Den 1 augusti 2019 kontaktade han operatören och ville ångra avtalet. Konsumenten menade att han aldrig fick skriva under några avtalshandlingar från operatören. Först sedan han reklamerat tjänsten fick han ta del av själva avtalet.

Operatören gick inte med på att låta konsumenten ångra avtalet utan hävdade att han hade undertecknat avtalet digitalt samt att de aldrig mottagit någon reklamation avseende att tjänsten inte fungerade.

ARN konstaterade inledningsvis att konsumenten inte lämnat in någon bevisning i ärendet till stöd för att det varit fel på tjänsten. Hans begäran om hävning på grund av fel i tjänst skulle därför avslås.

Härefter kom nämnden fram till att distansavtalslagens regler om ångerrätt och kravet på skriftligt godkännande av avtal vid telefonförsäljning var tillämpliga. Enligt operatören fanns det en digital signatur från konsumenten, som i sin tur uppgav att han signerat avtalet via ett sms. Operatören hade inte inkommit med någon bevisning för vilken information som framgått av sms:et som skickades till konsumenten i samband med signeringen. Operatören hade inte heller inkommit med någon ljudfil eller annan bevisning till stöd för när konsumenten fick ta del av de allmänna villkor som bifogats till avtalet som skickats in i ärendet. Avtalshandlingarna visade att signeringsproceduren startades av återförsäljaren kl.14:45:01 CEST den aktuella dagen och färdigställdes kl. 14:45:48 CEST samma dag. Mellan dessa tidpunkter passerade bara 47 sekunder. Nämnden konstaterade att det på så kort tid normalt inte är möjligt för en konsument att ta del av avtalsvillkoren. ARN ansåg därför att operatören inte bevisat att konsumenten före avtalets ingående fått den information som föreskrivs i distansavtalslagen. Ångerfristen fick därmed anses vara förlängd.

Nästa fråga som ARN hade att ta ställning till var när ångerfristen började löpa. Enligt konsumenten hade han inte fått ta del av avtalshandlingarna med de allmänna villkoren förrän efter att han reklamerat tjänsten. Nämnden konstaterade att bevisbördan för när konsumenten fått denna information låg hos operatören. Operatören hade inte inkommit med någon bevisning i ärendet till stöd för att informationen nått konsumenten före den tidpunkt som konsumenten uppgett. Ångerfristen ansågs därmed vara förlängd åtminstone till den 1 augusti 2019, då konsumenten meddelat operatören att han ångrade avtalet. Avtalet ansågs därmed ångrat i tid och konsumenten hade därför rätt till återbetalning av eventuella avgifter som betalats in till operatören för tjänsten.