ARN 2020-12486 – Operatören ersättningsskyldig för slutfaktura vid nummerflytt inom ångerfristen

Konsumenten upptäckte att operatören tecknat ett telefonabonnemang i hens namn som hen inte hade beställt. Konsumenten hade blivit uppringd av en telefonförsäljare, men påtalat att hen hade språksvårigheter och inte ville byta operatör. Enligt operatören fick hen godkänna ett dokument som skickats via sms. Operatören använde en fullmakt för att avsluta abonnemanget hos den tidigare operatören mot hens vilja. Konsumenten lyckades slutligen avsluta det nya abonnemanget och byta tillbaka till sin tidigare operatör, men eftersom hen haft bindningstid kvar vid det felaktiga bytet fick hen en slutfaktura på 4 500 kronor. Konsumenten krävde ersättning för detta. Operatören gick med på att betala halva slutfakturan. Konsumenten begärde dock ersättning för hela slutfakturan samt 1 100 kronor för de fakturor som operatören ställt ut för abonnemanget ifråga, då något avtal aldrig ingåtts.

Operatören menade att parterna varit överens om att ett avtal ingåtts samt att ett digitalt avtal hade signerats via sms vid tillfället. Avtalet innehöll även en porteringsfullmakt. I samband med avtalets ingående fick konsumenten både muntlig och skriftlig information om ångerrätten. Dagen efter att flytten trätt i kraft ringde konsumentens son och avslutade abonnemanget hos operatören. Operatören ansåg att det var oskäligt att företaget skulle betala slutfakturan då abonnemanget endast varit aktivt hos dem under åtta dagar. Av ren goodwill erbjöd sig bolaget att stå för halva kostnaden, vilket K tackade nej till.

Av utredningen framgick att konsumenten signerat ett avtal om telefonabonnemang och att ett bindande avtal därmed uppstått. Eftersom avtalet ingåtts över telefon ansågs distansavtalslagen tillämplig. För att ett meddelande ska få verkan som ett ångermeddelande enligt lagen, krävs att det är konsumentens vilja att inte längre stå fast vid avtalet. ARN påtalade dock att det inte är nödvändigt att konsumenten i sitt meddelande använder de uttryck som förekommer i distansavtalslagen; ”ångra” eller ”ångerrätt”. Även besked om att ”häva” avtalet bör vara tillräckligt, förutsatt att det framgår att konsumenten vill frånträda avtalet. Nämnden konstaterade att konsumenten begärt att få pengarna tillbaka, vilket fick tolkas som hävning av köpet.

Någon annan information om ångerrätten än den som angetts i avtalet hade inte presenterats i underlaget och ARN konstaterade att operatören inte uppfyllt sin informationsskyldighet enligt lagen. Ångerfristen fick därmed anses förlängd och konsumenten ha ångrat sig i rätt tid. Hen hade därför rätt att få tillbaka det belopp som hen hade betalat till operatören. Eftersom operatören sagt upp avtalet med konsumentens tidigare operatör innan ångerfristen löpt ut, ansåg nämnden att operatören tagit en medveten risk och därmed borde stå för kostnaden för slutfakturan. Konsumentens krav bifölls därmed i sin helhet.