ARN 2019-14785 – Tillräcklig betänketid enligt skriftlighetskravet eftersom avtalet accepterats efter att samtalet avslutats

Den 7 februari 2019 blev konsumenten uppringd av en återförsäljare som erbjöd sig att hjälpa henne med hennes befintliga abonnemang hos hennes dåvarande operatör. Konsumenten gick med på detta och fick även en surfplatta och hörlurar på köpet. Efter tre månader hörde försäljaren av sig igen. Han erbjöd konsumenten ett bättre pris på bredbandsabonnemangen. Säljaren skickade över en länk, genom vilken konsumenten kunde signera avtalet. Enligt konsumenten gick samtalet väldigt fort och hon hade svårt att ”hänga med”. Hon fick information om att den första räkningen skulle komma från en annan operatör, men att hon därefter skulle faktureras av samma operatör som tidigare. Det visade sig sedan att konsumenten tecknat tre olika bredbandsabonnemang, trots att hon endast ville ha ett. Den nya operatören krävde även konsumenten på betalning för de produkter som hon mottagit. Konsumenten hänvisade till att produkterna inte fanns med i avtalet, utan erbjudits henne kostnadsfritt. Hon klagade till operatören den 20 juni 2019 och meddelade att hon ville komma ur avtalet. Eftersom hon blivit informerad om att den första fakturan skulle komma från en annan operatör, dröjde det innan hon motsatte sig avtalet.

Operatören menade att konsumenten ingått ett muntligt avtal som bekräftats genom digital signering i enlighet med rådande skriftlighetskrav. Eftersom det enligt detta krav inte är tillåtet att ha kvar kunden i telefonen vid tillfället då signeringen sker, hade försäljaren lagt på luren och sedan ringt upp konsumenten på nytt när avtalet signerats. Konsumenten hade sedan återkommit och meddelat att hon ville frånträda avtalet först efter att ångerfristen löpt ut. I samband med att avtalet signerades fick hon tillgång till operatörens allmänna villkor, vari ångerrättsinformationen framgått. Operatören krävde därför konsumenten på betalning för resterande avtalstid.

ARN konstaterade att distansavtalslagen var tillämplig på avtalet samt att det i enlighet med denna lag fordras att konsumenten vid telefonförsäljning skriftligen accepterar ett anbud för att ett giltigt avtal ska komma till stånd. Av ljudfilen som inkommit i ärendet framgick att operatören lämnat ett muntligt anbud till konsumenten, som sedan godkänts av henne genom ett sms. Konsumenten hade invänt att hon känt tidspress eftersom säljaren uppgett att han skulle ringa upp igen efter en minut. ARN fastslog att även om försäljarens agerande för att snabbt pressa fram ett godkännande stod i strid med intentionerna bakom lagen, kunde agerandet inte anses strida mot lagens krav. Det krav som lagstiftningen uppställer är att ett anbud ska accepteras skriftligt. Det stod konsumenten fritt att avvisa säljarens krav på skyndsamhet och ta den tid hon behövde för att sätta sig in vad som följde av anbudet. Skriftlighetskravet ansågs därmed formellt uppfyllt från operatörens sida.

Två ledamöter i nämnden var skiljaktiga och anförde att konsumenten i enlighet med lagtexten samt lagens förarbeten ska ges skäligt rådrum för att reflektera över sina val. De ansåg att ett sådant rådrum inte givits, vilket i sin tur borde leda till att avtalet var ogiltigt.