ARN 2019-10956 – Abonnent ansvarig när förlust av mobiltelefon inte anmälts

Konsumenten blev bestulen på sin mobiltelefon av en ficktjuv i Aten. Konsumenten försökte direkt spärra sitt sim-kort, men operatörens kundtjänst var stängd. Via telefonsvararen fick man enligt konsumenten inga instruktioner om hur man skulle spärra kortet utan bara att man skulle återkomma under kontorstid närmaste veckodag. Under tiden hann ficktjuven ringa för 28 937 kronor.

Konsumenten kom inte att tänka på att det gick att använda alternativa vägar för att spärra sim-kortet, eftersom konsumenten var så stressad av situationen. Konsumenten menade att denne betalat hela kostnaden för att få igång telefonen, trots att operatören hade en gräns på 5 000 kronor. Konsumenten fick inte heller någon varning om att den övre gränsen för användning av abonnemanget var på väg att nås.

Operatören menade att man hade en förvald beloppsgräns på 5 000 kronor på alla mobila abonnemang, men att när en konsument befinner sig utomlands kan en viss fördröjning av faktureringen uppkomma och beloppet på fakturan då bli högre än beloppsgränsen. Operatören menade att informationen fanns på hemsidan. När beloppsgränsen nåtts till 80 procent skickades ett sms till det aktuella abonnemanget. I detta fall hade personen som kommit över telefonen ringt 95 grekiska nummer med en hög minutkostnad. Samtalen genererades i grekiska nät, vilket gjorde att faktureringen till det svenska nätet blev fördröjd. Operatören hänvisade även till sina allmänna villkor där det framgick att kunden var ansvarig för användningen av tjänsten även om han förlorat kontrollen över den och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten. Konsumenten hade inte ringt operatören för att spärra sitt sim-kort. Det fanns information på hemsidan om olika alternativ för att spärra abonnemanget. Även om kundtjänsten var stängd kunde man felsöka via telesvaret och där också stöldspärra genom att knappa in telefonnumret.

ARN menade att frågan som skulle prövas var om konsumenten hade rätt att slippa betala det belopp som översteg 5 000 kronor. ARN noterade att kostnadskontrollen var en gratistjänst som medföljde abonnemanget om inte konsumenten själv ändrade denna till en högre eller lägre kontroll. I villkoren framgick att en viss fördröjning kunde ske, till exempel när en konsument befann sig utomlands, vilket gjorde att beloppet på fakturan kunde bli högre än beloppsgränsen. Konsumenten ansvarade för att även betala sådana överskjutande belopp.

Vidare konstaterade ARN att det framgick av villkoren att konsumenten var ansvarig för användningen av tjänsten även om denne förlorat kontroll över tjänsten och inte snarast efter upptäckten anmält förlusten. Nämnden tyckte inte att konsumenten visat att förlusten anmälts till operatören, när operatören motsatt sig detta påstående. Konsumenten var därför betalningsansvarig för samtalen.