ARN 2017-06153 – Ingen rätt till skadestånd när operatören inte varit vårdslös

I mars 2017 anmälde konsumenten till operatören att denne ville flytta sitt bredbandsabonnemang till en ny adress den 8 april. Operatören efterfrågade uttags-id dit tjänsten skulle flyttas och konsumenten skickade detta till operatören den 9 april. Ändå dröjde det fram till den 8 maj innan abonnemanget kopplades igång. Konsumenten begärde därför prisavdrag motsvarande kostnaden för abonnemanget under den tid det inte hade fungerat. Konsumenten ville också ha ersättning för de merkostnader som uppstått när konsumenten tvingats köpa extra surf till mobilen och teckna ett korttidsabonnemang hos en annan operatör.

Operatören gick med på att betala tillbaka abonnemangskostnaden, men motsatte sig kravet på ersättning för merkostnader. Enligt operatören hade man den 17 april kontaktats av stadsnätet, som påtalat att den nya adressen var en gemensam adress mellan stadsnätet och en annan operatör. En tekniker hade skickats ut för att koppla om konsumenten till stadsnätets utrustning. Den 28 april hade operatören frågat stadsnätet om status på flytten och den hade sedan genomförts den 8 maj.

Nämnden konstaterade att parterna var överens om att det uppstått en månads avbrott i leveransen. Eftersom operatören medgett prisavdraget skulle konsumentens krav godtas i den delen.

I de allmänna villkoren för abonnemanget framgick att operatören begränsat sitt ansvar för skada, så att den bara ersattes om operatören orsakat skadan genom vårdslöshet. Nämnden konstaterade att man i tidigare avgöranden satt liknande ansvarsbegränsningar åt sidan och istället tillämpat konsumenttjänstlagens skadeståndsbestämmelser analogt.

ARN noterade dock att Högsta domstolen i ett relativt nytt avgörande behandlat frågan om friskrivningars skälighet när det gällde tjänster som föll utanför denna lags tillämpningsområde. Domstolen konstaterade då att det inte fanns något principiellt hinder mot att en näringsidkare avtalsvis begränsade sitt ansvar. Frågan om överenskommelsen kunde göras gällande fick istället avgöras i varje enskilt fall genom en bedömning enligt 36 § avtalslagen. Att de tvingande konsumentskyddsreglerna hade en viss nivå på skyddet kunde då vara en omständighet av betydelse för bedömningen.

ARN konstaterade att den aktuella tjänsten föll utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Nämnden ansåg inte heller att ansvarsbegränsningen, som innebar att operatören inte ansvarade för skada om man inte agerat vårdslöst, var oskälig gentemot konsumenten.

Nämnden menade därför att det för skadeståndsskyldighet krävdes att operatören orsakat dröjsmålet genom vårdslöshet. ARN ansåg inte att vårdslöshet var bevisad. Det saknades därför också anledning för nämnden att bedöma de ansvarsfriskrivningar som framkom av villkoren i övrigt. Nämnden konstaterade att någon rätt till ersättning inte fanns och att konsumentens krav därför skulle avslås.