ARN 2017-03237 – Det skriftliga avtalet gällde när konsumenten inte kunde bevisa muntliga löften

Konsumenten mötte en återförsäljare på gatan och säljaren frågade vilken bredbandsoperatör konsumenten hade. När konsumenten svarade erbjöd säljaren en dator eller surfplatta och ett abonnemang till ungefär samma pris, förutsatt att konsumenten band sig hos sin befintliga operatör i 24 månader till. På avtalet fanns logotypen för en annan operatör, men konsumenten trodde att det var ett varumärke inom samma koncern. Det visade sig sedan att det nya abonnemanget hade en begränsad surfmängd och att konsumenten skulle betala 300 kronor i månaden för surfplattan. Konsumenten menade att det därför krävdes ett abonnemang även hos den tidigare operatören för att få tillgång till obegränsad surf. Konsumenten begärde att företaget skulle avsluta avtalet och återbetala erlagda kostnader.

ARN konstaterade att det framgick av det skriftliga, underskrivna, avtalet att abonnemanget hade begränsad surfmängd och att konsumenten var betalningsskyldig för plattan. Det är den som påstår att något annat än det skriftliga avtalet gäller som ska bevisa detta och ARN ansåg inte att konsumenten hade bevisat att avtalet hade ett annat innehåll.

ARN gick också igenom förutsättningarna för ångerrätt och menade att det framgick av utredningen att konsumenten fått korrekt information om ångerrätten. Konsumenten hade därmed ångrat sig för sent och nämnden avslog kraven.