ARN 2017-02093 – Ångerrätt när företagsavtal ingås med privatperson

En konsument blev uppringd av en säljare som erbjöd företagsabonnemang. Konsumenten ansåg sig inte vara företagare men ägde en skogsfastighet och menade att han på så sätt blivit lurad att teckna företagsabonnemang.

Operatören menade att säljaren i de muntliga avtalen hade sagt att avtalen tecknades på företaget, vilket konsumenten accepterade. Därmed fanns ingen ångerrätt.

Nämnden tog först ställning till om avtalen omfattades av lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Den lagen innehåller bestämmelser om konsumentskydd och med konsument avses en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

I dokumentation som hade lämnats in till nämnden framgick att konsumenten hade agerat under enskild firma. Eftersom en enskild firma inte är en juridisk person hade avtalen således ingåtts med en fysisk person. Att operatören använde uttryck som ”avtalen tecknats på företag” och ”företagsabonnemang” saknade, enligt ARN, därför betydelse.

Konsumenten hade dock en skogsfastighet och att bruka en sådan fastighet kan innefatta näringsverksamhet. Nämnden menade emellertid att det framgår av förarbetena till lagen att det inte ställs något krav på att köparens agerande ska ligga utanför dennes yrke för att köparen ska anses ha ingått avtalet i egenskap av konsument. Detta innebär att även köp för ändamål som har att göra med köparens yrke kan omfattas av konsumentbegreppet. När det gäller varor och tjänster som köparen använder såväl privat som i näringsverksamhet blir huvudsyftet med avtalet avgörande. Det framgår också av förarbetena att det är den enskilde köparens avsikt med avtalet som är styrande. Det avgörande är därför inte om personen är näringsidkare eller inte, utan om syftet med avtalet, enligt köparens egen uppfattning, framför allt faller utanför köparens näringsverksamhet. Med hänsyn till vad parterna hade framfört bedömde nämnden att avtalen huvudsakligen föll utanför konsumentens näringsverksamhet och denne ansågs därför ha ingått avtalen i egenskap av konsument.

Eftersom operatören inte hade lämnat någon ångerrättsinformation till konsumenten förlängdes den så kallade ångerfristen och konsumenten ansågs ha ångrat sig i rätt tid. Sammanfattningsvis kom ARN fram till att det inte fanns något bindande avtal mellan konsumenten och operatören och operatören ansågs då skyldig att betala tillbaka vad konsumenten hade betalat.