ARN 2014-02399 – Operatören är skyldig att informera tydligt om förlängd bindningstid

En konsument ingick avtal om en tv-tjänst med tolv månaders bindningstid. När tolv månader hade gått fick konsumenten besked att bindningstiden i själva verket var 24 månader, vilket konsumenten förnekade att denne tackat ja till. Konsumenten menade att operatören varken hade någon ljudinspelning eller något undertecknat avtal som gav stöd för att avtalet skulle ha en bindningstid på 24 månader.

Inte heller hade någon orderbekräftelse mottagits som informerade klart och tydligt om något sådant villkor. Konsumenten begärde ersättning för de kostnader som betalats till operatören efter att bindningstiden på tolv månader gått ut.

Operatören motsatte sig konsumentens krav och menade att då konsumenten vid senare tillfällen tecknat avtal om tilläggstjänster i form av bredband och extrakort med en bindningstid på 24 månader, hade bindningstiden för basabonnemanget, det vill säga tv-avtalet, justerats för att motsvara bindningstiden för tilläggstjänsterna. Detta framgick enligt operatören av de allmänna villkoren. Operatören menade vidare att orderbekräftelser gått ut med information om pris, bindningstid och ångerrätt och det var därför inget fel i avtalen eller vid deras ingående.

ARN framhöll inledningsvis att operatören har bevisbördan för påståendet att bindningstiden för avtalet förlängts. Nämnden konstaterade härefter att bevisningen framför allt bestod i avtalsvillkor och en faktura, någon avtalshandling hade inte kunnat presenteras.

Nämnden uttalade efter detta att när en näringsidkare och en konsument ingår avtal, eller träffar överenskommelser om förändringar i ett gällande avtal, ankommer det i vissa fall på näringsidkaren att särskilt uppmärksamma konsumenten på vissa uppgifter i avtalet, exempelvis att konsumenten blir bunden av avtalet under en längre tid.

I det aktuella fallet menade nämnden att det förvisso framgått av avtalsvillkoren hur bindningstiden justeras men nämnden ansåg inte att utredningen visat att operatören, när de nya avtalen ingicks, särskilt uppmärksammat konsumenten på detta. Enligt nämnden var detta att anse som en avtalsklausul som var så betungande att säljaren varit skyldig att särskilt informera konsumenten om vad som skulle ske med bindningstiden och att det inte kan förväntas att en konsument ska känna till att tecknande av tilläggstjänster ska få så långtgående konsekvenser. Tvärtom ansåg nämnden att en konsument snarare har anledning att utgå från att tilläggstjänsterna gäller så länge basabonnemanget gäller.

Nämnden ansåg därför inte att konsumenten var bunden av den förlängda bindningstiden utan att avtalet skulle ha upphört när den ursprungliga bindningstiden på tolv månader gått ut och konsumenten sagt upp avtalet. Nämnden rekommenderade operatören att återbetala eventuella belopp som konsumenten betalat efter denna period.