Etiska Rådet för Betalteletjänster (ERB) har haft till uppgift att utarbeta och vidmakthålla etiska regler för innehållet i den information som lämnas på betalteletjänster och marknadsföringen av dessa. Från och med 1 januari 2022 ingår detta i Telekområdgivarnas uppdrag.
Med betalteletjänster avses de tjänster som nås med prefixen 0900, 0939, 0944 och 099 samt de mobila betalteletjänsterna som nyttjar kortnummer för köp av varor och tjänster. Så kallade särdebiterade tjänster, som faktureras direkt av ett företag istället för via telefonräkningen, och som inte använder de ovan uppräknade prefixen, ligger helt utanför Telekområdgivarnas uppdrag. Vi vill ändå försöka informera om vad som gäller för denna typ av tjänster och hoppas det kan vara till någon vägledning.
Vad som främst skiljer särdebiterade tjänster från betalteletjänster är att det inte finns något bakomliggande avtal som reglerar abonnemangsinnehavarens betalningsskyldighet. För betalteletjänster som debiteras på telefonräkningen har abonnemangsinnehavaren tagit på sig ett ansvar för att stå för alla kostnader i samband med telefoni från aktuellt abonnemang, inklusive betalteletjänster. Vid särdebiterade tjänster finns inte denna avtalsmässiga koppling. Om någon ringer en tjänst av detta slag på ett vanligt regionalt telefonnummer så har dels en kostnad uppstått på den vanliga telefonräkningen för ett telefonsamtal, dels har företaget i fråga ansett att det finns någon form av avtal om försäljning av tjänst i samband med telefonsamtalet.
Den första delen är ganska enkel, det är naturligtvis abonnemangsinnehavarens skyldighet att betala vad telefonsamtalen kostat men denna kostnad är ju bara för ett vanligt samtal, till exempelvis till Malmö, och i sammanhanget oftast inte särskilt betungande. Den andra delen är betydligt mer tveksam. Man skall komma ihåg att om en borgenär, det vill säga det angivna företaget, påstår att det finns en skuld baserad på ett giltigt avtal är det också borgenärens skyldighet att kunna bevisa detta. Det är alltså företagen som skall bevisa att det påstådda avtalet ingåtts av den person som står som mottagare av fakturan. Denna person skall naturligtvis vara myndig. Det är inte fakturamottagaren som skall bevisa att denne inte faktiskt ingått avtalet.
Om ett företag framför någon sorts teknisk bevisning att telefonsamtalet ringts en viss tidpunkt innebär inte det i sig något bevis för att det är just fakturamottagaren som gjort det. Samma argumentation gäller naturligtvis om någon knappat in ett personnummer. Ett personnummer, vilket som helst, kan man ju ta fram utan problem och bevisar i sak ingenting.
Konsumentverket förespråkar att man skall bestrida fakturan i ett kort brev och det är självklart något som kan göras. I så fall bör man fatta sig kort och bara notera att man bestrider fakturan på rättsliga grunder och begära att företaget inkommer med bevis för att det är fakturamottagaren som ingått det aktuella avtalet.
Sammanfattningsvis är särdebiterade tjänster inte betalsamtalstjänster av den typ som en abonnemangsinnehavare är ansvarig för. Det är bara en sorts tjänster som säljs via telefon och som vanliga regler om avtals ingående gäller för.