ARN 2019-01441 – Extremanvändning av mobilabonnemang i annat EU-land

Konsumenten tecknade ett svenskt mobilabonnemang. Innan abonnemangstiden hade löpt ut flyttade han till Tyskland och sa upp abonnemanget via telefon. Operatören accepterade inte uppsägningen. Konsumenten hävdade att han under samtalet fått information om att priserna i Tyskland skulle vara desamma som i Sverige. Han litade på operatören och använde abonnemanget i Tyskland. Det visade sig sedan att kostnaden inte alls blev densamma och konsumenten tecknade därför ett tyskt abonnemang. Konsumenten menade också att det var något fel på telefonen som köpts av operatören. Han klagade på detta och fick till svar att han skulle flyga till Sverige om han ville lämna in telefonen för felsökning. Konsumenten begärde återbetalning av fakturorna samt reparation av mobiltelefonen.

Operatören framförde att abonnemanget hade en bindningstid på 24 månader samt att det på operatörens hemsida angavs att abonnemanget kunde användas i upp till fyra månader i sträck i ett annat land inom EU/EES innan användandet föll utanför reglerna för Roaming Europa. Ett sms hade skickats ut till kunden strax innan detta tak uppnåddes, med information om att användning efter fyra månader inte omfattades av ovan nämnda regler. Fortsättningsvis skulle kunden debiteras enligt specifika, reglerade priser, förutsatt att denne inte började använda abonnemanget i Sverige igen inom två veckor. Efter fyra månader utomlands räknades eventuell användning som permanent roaming, så kallad extremanvändning, vilket orsakade en högre debitering. Vid exempelvis flytt utomlands var det meningen att kunden skulle skaffa ett lokalt mobilabonnemang. Operatören framförde även att konsumenten var tvungen att lämna in telefonen för att operatören skulle kunna genomföra en eventuell felsökning samt att han hade möjlighet att skicka in telefonen om han inte hade möjlighet att infinna sig fysiskt i en butik.

ARN konstaterade att den prislista som konsumenten hänvisade till i ärendet endast avsåg användning i Sverige. Av informationen som operatören hade hänvisat till på sin webbplats framgick tydligt att ett svenskt abonnemang inte kunde användas utomlands under en längre period än fyra månader utan extra kostnader. Nämnden ansåg inte att dessa villkor eller de kostnader som konsumenten drabbats av var oskäliga. Vidare poängterade nämnden att konsumenten fick anses ha bevisbördan för påståendet att operatören hade lovat honom att kostnaderna skulle bli desamma i Tyskland som i Sverige samt att han inte lämnat in något underlag som gav stöd för detta. Det framgick inte heller av avtalshandlingarna att konsumenten skulle ha rätt att säga upp avtalet i förtid på grund av flytt utomlands och någon sådan rätt finns inte heller enligt lag. Avseende påståendet om att det var fel på mobiltelefonen hade konsumenten inte lämnat in någon bevisning för att så var fallet och hans krav avslogs därför i sin helhet. Det stod dock konsumenten fritt att på egen bekostnad skicka in telefonen till företaget för felsökning.