Partsavsikt

Operatören menade att tre separata avtal tecknats vid separata tillfällen och att konsumenten både betalat fakturor och använt tjänsterna. Operatören ansåg att det är giltiga avtal gäller men var villig att avsluta vissa abonnemang.

ARN ansåg inledningsvis att även om den enskilda firman nämns i telefonsamtalen innebär det inte att avtalen ingåtts huvudsakligen i näringsverksamhet. Nämnden ansåg vidare att telefoni typiskt sett inte är en tjänst som i sig är särskilt förknippat med näringsverksamhet. Vid en samlad bedömning fann nämnden därför att avtalen ingåtts med konsumenten i egenskap av konsument och inte näringsidkare.

Härefter prövade nämnden avtalens giltighet. Nämnden konstaterade att konsumenten var en äldre blind man som inte klarade sig utan hjälp av andra. Av de inspelade samtalen framgick enligt nämnden att konsumenten inte förstått innebörden av de avtal som försäljarna erbjudit honom. Han hade inte självständigt och tydligt tagit ställning när försäljarna sammanfattat innebörden av avtalen och alla detaljer. Mot denna bakgrund fann nämnden att omständigheterna vid tillkomsten av avtalen var sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa vad som förekommit vid samtalen som grund för att avtal skulle anses ha ingåtts. Nämnden lämnade avtalen utan avseende och rekommenderade operatören att återbetala allt som konsumenten betalat 35 693 kr. 

Konsumenten hävdade att det inte fanns ett giltigt avtal mellan henne och operatören och begärde att hon helt skulle befrias från betalning. Operatören motsatte sig detta, men eftersom hon var NIX-registrerad hade de inte vidhållit sitt krav på att avtalet omfattades av bindningstid, men menade att de dock hade rätt till ersättning för förbrukningen.  

ARN konstaterade att avtalsbundenhet kan uppstå på flera sätt. Som huvudregel förutsätter det bland annat att parterna har en vilja att ingå avtal. Vidare konstaterade ARN att det tydligt framgår av ljudinspelningen att konsumenten inte haft någon avsikt att ingå avtal med operatören. Enligt nämnden pratade säljaren mycket snabbt och det framgår också att konsumenten vid flera tillfällen inte förstod vad säljaren sa. Nämnden bedömde därför att operatören inte har bevisat att parterna har träffat något bindande avtal och därför inte heller haft rätt att debitera konsumenten några kostnader. Nämnden beslutade att operatören bör befria konsumenten från utestående betalningskrav samt återbetala eventuella belopp som hon redan har betalat. 

Operatören motsatte sig konsumentens krav och menade att avtalet avslutats när konsumenten ringt och uppgett att en annan operatör skulle betala slutfakturan.

ARN menade att den ljudfil som operatören skickat in som bevisning inte gav stöd för att ett muntligt avtal ingåtts. Nämnden ansåg att det saknades en viljeförklaring – en tydlig accept - från konsumentens sida att ingå avtal och att det avtal som operatören påstod fanns, därför var ogiltigt. Nämnden rekommenderade operatören att gå med på konsumentens krav om befrielse från avtalet och att återbetala vad konsumenten eventuellt betalat. 

Operatören motsatte sig konsumentens krav och menade att hon inte ångrat sig i tid. Vidare menade operatören att det av välkomstbrevet framgått hur konsumenten ska göra för att ångra sig och att det brev som konsumenten skickat saknade kundnummer, personnummer, telefonnummer och inte hade tydligt namn.

ARN menade att den ljudfil som operatören skickat in som bevisning inte gav stöd för att ett muntligt avtal ingåtts. Nämnden ansåg att det saknades en viljeförklaring – en tydlig accept - från konsumentens sida att ingå något avtal och då finns det ingen grund för operatören att kräva betalning av konsumenten. ARN rekommenderade därför operatören att gå med på konsumentens krav om befrielse från avtalet och att betala konsumenten ersättning med de 300 kr hon begärt för de kostnader hon drabbats av på grund av operatörens agerande. 

Konsumenten ansåg att det inte fanns något giltigt avtal, och att han blev överkörd av operatörens säljare under samtalet. Konsumenten hävdade att han aldrig ville ingå något avtal med operatören.

Enligt ARN framgick det av ljudfilen att konsumenten inte hade någon som helst avsikt att ingå avtal med operatören. Det framgick att konsumenten var osäker och att han ville läsa igenom information om tjänsterna innan han eventuellt ingick något avtal. Enligt ARN var det uppenbart att konsumenten inte uppfattade att något avtal ingicks.

ARN framhöll att avtalsbundenhet bland annat förutsätter att parterna har en vilja att ingå ett avtal och att denna vilja kommuniceras med motparten, det vill säga att det finns en gemensam partsavsikt. ARN framhöll också att en parts beteende i samband med avtalsförhandlingar kan få betydelse för bedömningen av avtalets innehåll eller för frågan om ett avtal över huvud taget träffats.

ARN ansåg inte att operatören bevisat att de träffat något bindande avtal med konsumenten. ARN ansåg därför att operatören inte hade rätt att ta betalt av konsumenten samt att operatören skulle återbetala samtliga belopp som konsumenten redan betalat till operatören för det påstådda avtalet.

Allmänna reklamationsnämnden ansåg att operatören haft bäst möjlighet att säkra bevisning om vad som omfattades av parternas överenskommelse. Operatören kunde till exempel spela in hela telefonsamtalet, istället för bara delar av det. Det räckte därför att konsumenten gjort sin syn på överenskommelsens innehåll i vart fall sannolikt. Bristen i utredningen låg operatören till last. Operatören kunde inte  motbevisa konsumentens påstående och kunde därmed inte heller bevisa att parterna ingått något bindande avtal.

Även i det andra ärendet blev en konsument uppringd av en operatör och enligt egen utsago bad konsumenten om att få skriftlig information hemskickad. Enligt operatören tecknades ett muntligt avtal vid telefonsamtalet.

Allmänna reklamationsnämnden konstaterade att en parts beteenden i samband med exempelvis avtalsförhandlingar kan få betydelse för bedömningen av ett avtals innehåll eller för frågan om ett avtal träffats. Enligt nämnden svarade konsumenten ”ja” på den ljudinspelning som fanns, men det gick ändå inte att bortse från invändningen att konsumenten i samtalet lämnat uppgifter som innebar att konsumenten inte ville ingå avtal. Nämnden konstaterade att företaget hade möjlighet att spela in hela samtalet, och att bristen gällande detta skulle falla tillbaka på företaget. Enligt nämnden hade operatören inte bevisat att parterna träffat något bindande avtal.

Vid kontakt med bolagets kundtjänst fick konsumenten besked om att det kunde anas att avtalets innebörd inte förståtts vid samtalet och konsumenten fick därför avsluta abonnemanget. Konsumenten begärde betalningsbefrielse för tre månaders abonnemang i ARN.

Operatören motsatte sig kravet och menade att det enligt företagets uppfattning varit tydligt att telefonsamtalet avsåg ett operatörsbyte. Operatören påtalade dock att företaget trots detta valt att avbryta abonnemanget 23 månader för tidigt när en släkting till konsumenten kontaktat dem och meddelat att denne inte förstått innebörden av avtalet.

ARN ansåg att det i ljudupptagningen av samtalet tydligt framgått att konsumenten inte förstått innebörden av det avtal som försäljaren erbjudit. Eftersom konsumenten inte självständigt och tydligt tagit ställning när försäljaren sammanfattat innebörden av avtalet och alla dess detaljer, ansåg nämnden att omständigheterna vid avtalets tillkomst varit sådana att det skulle strida mot tro och heder att åberopa vad som förekommit vid telefonsamtalet och att avtalet därför skulle anses som ogiltigt. Operatören ansågs därför skyldig att återbetala allt som konsumenten betalat till företaget.

Återförsäljaren anförde att möjligheten till öppet köp förverkats p g a att konsumenten öppnat förpackningarna. I övrigt menade återförsäljaren att konsumenten fått fullgod information vid avtalstillfället, samt att kreditprövningen görs i operatörens system och att återförsäljaren endast ser om kunden godkänns eller inte.

ARN fann inledningsvis att återförsäljaren inte gjort någon egen kreditprövning. Denna skyldighet åligger inte bara kreditgivaren utan även den som förmedlar en kredit som ombud för kreditgivaren. Nämnden uppgav att bristande kreditprövning undantagsvis kan leda till frihet från betalningsskyldighet för krediten, närmast med stöd av 36§ avtalslagen. Eftersom konsumenten var föremål för skuldsanering och återförsäljaren underlåtit att göra en kreditprövning fann ARN att konsumentens betalningsansvar för krediterna skulle tas bort. ARN rekommenderade vidare att återförsäljaren mot retur av hårdvara skulle återbetala vad konsumenten dittills hade betalat.

Konsumenten menade att om en kreditprövning hade gjorts skulle det ha framkommit att han varken hade någon inkomst eller förmögenhet. Bolagen motsatte sig konsumentens begäran om hävning av avtalet. ARN konstaterade att båda parter var överens om att konsumenten skrivit under och därmed ingått avtalen med respektive bolag. Vad gällde frågan om tvång ansåg ARN inte att det framkommit tillräckligt i utredningen som gav stöd för konsumentens påstående om att han tvingats att ingå avtalen. ARN prövade inte om någon kreditupplysning gjorts på ett korrekt sätt eller inte, utan konstaterade endast att en brist i detta avseende ändå inte medför att avtalet blir ogiltigt mellan parterna. Konsumenten ansågs därför vara bunden av de avtal han ingått.