Företagsavtal till privatperson

Om ett privat abonnemang omvandlats till ett företagsavtal mot abonnentens vilja, eller om denne kan visa att abonnemanget främst används privat, kan även en enskild företagare omfattas av ångerrätt. ARN har avgjort ett antal sådana fall som du hittar här.

ARN 2016-08944 – Ångerrätt när företagsavtal ingås med privatperson

Beslut: Konsumenten fick rätt

En konsument tecknade avtal med en operatör om abonnemang. Någon månad senare upptäckte konsumenten att hon hade fått företagsabonnemang trots att mobiltelefonerna var avsedda att användas för privat bruk. Konsumenten begärde därför att få frånträda samtliga avtal med operatören. Operatören motsatte sig kravet och hävdade att det framgår av orderbekräftelsen att konsumenten ingått avtal om företagsabonnemang.

Nämnden konstaterade att det är operatören som påstår att avtalet är ett företagsavtal och det är således operatören som ska bevisa detta påstående. Nämnden har lyssnat på ljudfilen som har getts in i ärendet och ansåg att det inte är tydligt att konsumenten har ingått avtalet i egenskap av företagare. Konsumenten uppgav till exempel klart och tydligt att hon inte ville ha räkningarna till företagets adress utan till sin hemadress. En annan omständighet som talade för att det är ett privatabonnemang var att de abonnemang som övergick till företagsabonnemang även tidigare var privata. Vid en samlad bedömning fann nämnden att det är bevisat att konsumenten ingått avtalet i egenskap av privatperson. Det framgår inte av utredningen att operatören har gett konsumenten information om ångerrätten. Därmed förlängs denna och konsumentens begäran att få ångra avtalet har skett i rätt tid. 

ARN 2015-02915 – Ångerrätt trots vissa uppgifter om enskild firma

Beslut: Konsumenten fick rätt

En konsument ingick avtal på telefon om telefonabonnemang. Enligt konsumenten gällde det ett privatabonnemang, och säljaren lovade bland annat ett förmånligt pris, och att avtalsvillkoren skulle skickas hem i skriftlig form så att konsumenten kunde gå igenom dessa i lugn och ro och ta ställning till avtalet. 

Enligt konsumenten stämde inte det som säljaren lovat. Exempelvis fick konsumenten inte avtalsvillkoren hemskickade i tid och prisinformationen stämde inte med vad som sagts under samtalet. När han fick den andra fakturan såg han att denna var ställd i hans företags namn. Konsumenten ville ångra avtalet.

Operatören ansåg att de ingått ett bindande avtal med ett företag (enskild firma) per telefon och att en orderbekräftelse skickats till en viss mailadress tillsammans med allmänna villkor och fullständig prislista. Operatören hade också flyttat kundens nummer. När avtalet avslutades ansåg operatören att konsumenten genom den enskilda firman som konsumenten hade skulle betala en slutfaktura för återstående bindningstid.

ARN prövade om tvisten gällde en konsument och om reglerna om ångerrätt var tillämpliga. Enligt ARN framgick det av inspelningen av samtalet, den så kallade ljudfilen, att säljaren vid flera tillfällen nämnde den enskilda firmans namn, men ARN ansåg inte att det var tydligt att det var företaget som var avtalspart. Säljaren tilltalade genomgående konsumenten med ”du” vilken de ansåg tala för att det var konsumenten personligen som var avtalspart. Även att säljaren efterfrågade och antecknade konsumentens fullständiga namn och personnummer ansågs tala för detta. De konstaterade att orderbekräftelsen var ställd till konsumenten personligen. ARN ansåg det vid en samlad bedömning inte vara bevisat annat än att konsumenten ingick avtalet i egenskap av privatperson bestämmelserna om ångerrätt var tillämpliga.

Eftersom det inte framgick i ärendet att operatören lämnat någon information om ångerrätt ansåg ARN att ångerfristen var förlängd och att konsumenten ångrat sig i rätt tid. Konsumenten ansågs ha rätt att få tillbaka det han betalat och vara befriad från eventuella kvarstående betalningskrav.  

ARN 2014-10953 – Operatören ska kunna visa att företagsabonnemang ingåtts

Beslut: Konsumenten fick rätt

En konsument ingick avtal om fast och mobil telefoni men valde att ångra avtalet. Konsumenten nekades ångerrätt eftersom operatören ansåg att avtalet gällde ett företagsabonnemang. Konsumenten hade en enskild firma som inte var aktiv. Operatören ansåg att konsumenten hade ett aktivt företag och att de inte hade fått något intyg om att företaget skulle vara inaktivt.

Nämnden utredde frågan om anmälaren hade ingått avtalet som konsument eller som företagare. Nämnden menade att det inte fanns något som gav stöd för att det rörde sig om ett företagsavtal och att telefoni inte är en sådan tjänst som särskilt är förknippad med näringsverksamhet. Därför var det operatören som skulle bevisa att ett företagsavtal ingåtts. Operatören hade inte visat det och därför ansåg nämnden att det rörde sig om ett avtal med en konsument. Konsumenten hade därmed ångerrätt. Ångerfristen förlängdes eftersom det inte kunde påvisas att konsumenten fått korrekt information om ångerrätt enligt lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. 

ARN 2014-06820 Operatören har bevisbördan för att avtal ingåtts som företagare

Beslut: Konsumenten fick rätt

En konsument ingick avtal om telefoni- och bredbandsabonnemang över telefon. Efter några dagar meddelade konsumenten operatören att han ångrade sig. Operatören nekade ångerrätt eftersom de ansåg att det gällde företagsavtal.

ARN ansåg vid en sammantagen bedömning att utredningen i ärendet inte gav stöd för att konsumenten skulle ha ingått avtal i syfte som företagare. Tjänsterna kunde inte heller i sig anses vara mer avsedda åt att användas i egenskap som företagare än i egenskap som konsument. Eftersom det rådde en osäkerhet ansåg ARN att det var operatören som skulle bevisa om konsumenten ingått avtal i egenskap av företagare. Eftersom operatören inte bevisat detta skulle konsumenten anses ha ingått avtalen i egenskap av konsument och därmed ha ångerrätt.

ARN 2012-03437 - Ångerrätt kan gälla för abonnemang som säljs som företagsabonnemang

Beslut: Konsumenten fick rätt

En konsument blev uppringd av en säljare och tvist uppkom om bindande avtal hade ingåtts. Konsumenten ansåg sig vilseledd av säljaren som felaktigt uppgett att operatören som denne representerade samarbetade med konsumentens befintliga operatör och att inget byte av abonnemang skulle ske. 

Konsumenten ansåg att inget bindande avtal ingåtts och att han, om avtal hade ingåtts, skulle ha rätt att ångra avtalet. Konsumenten var passiv ägare till en jordbruksfastighet men såg inte sig själv som företagare och menade att han inte hade något intresse av ett företagsabonnemang. Hans telefon användes bara privat. Operatören menade att bindande avtal ingåtts och att avtalet avsåg ett företagsabonnemang och då finns ingen ångerrätt. 
ARN inledde med att konstatera att den som är näringsidkare kan ingå avtal både för sin näringsverksamhet men också för egen del och att en vanlig person som handlar för privat användning är en konsument. 
ARN ansåg att det framgick av en ljudinspelning att operatörens säljare försökt att ingå ett företagsavtal men att konsumenten inte uppfattat det så, vilket enligt nämnden bland annat fick stöd av att inget sades i samtalet om näringsverksamheten. Endast den omständigheten att ett abonnemang kallas ”företagsabonnemang” eller liknande, innebar enligt ARN inte att den som ingått avtalet var att betrakta som näringsidkare. 
Mot denna bakgrund ansåg ARN att konsumenten var att betrakta som konsument i avtalsrelationen och att tvisten därför kunde prövas av nämnden. Eftersom konsumenten inte hade fått någon information om ångerrätt ansåg ARN att han hade haft rätt att ångra avtalet inom ett år och rekommenderade därför operatören att låta konsumenten ångra avtalet.

ARN 2012-02520 Ångerrätt kan gälla för abonnemang som säljs som företagsabonnemang

Beslut: Konsumenten fick rätt

En person blev uppringd av en telefonförsäljare och tackade ja till erbjudandet. När han sedan ville ångra avtalet fick han veta att det inte var möjligt eftersom hans avtal hade ingåtts i egenskap av näringsidkare, det vill säga företagare.

Personen menade att företaget i fråga är ett lantbruk som han inte längre bedrev någon aktiv näringsverksamhet i och att hans telefonabonnemang har varit för privat användning. Operatören menade att det framgick tydligt av det inspelade avtalet att det handlade om ett företagsabonnemang och att personens enskilda firma var aktiv.

ARN menade att en förutsättning för att nämnden ska kunna pröva en tvist är att anmälaren är en konsument som har en tvist med en näringsidkare. Definitionen för en konsument är ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”.

I frågan om avtalet ingåtts i egenskap av konsument eller näringsidkare menade ARN att det framgick av inspelningen att personen var av uppfattningen att det var i egenskap av privatperson som han ingick avtalet med operatören. Personens uppfattning fick också starkt stöd av att säljaren i slutet av samtalet uppgav att ”denna inspelning gäller som ett avtal” mellan personen (vid namn) och operatören. Detta talade, enligt ARN, för att personen hade anledning att uppfatta att avtalet ingicks mellan honom personligen och operatören.

Vidare menade ARN att det inte framkommit någonting annat i ärendet som talar för att personen ingick avtal med syfte att använda abonnemangen i någon form av näringsverksamhet. 

ARN kom därför fram till att det var ett avtal mellan en konsument och en näringsidkare och att konsumenten då hade rätt att ångra avtalet. Eftersom konsumenten hade begärt att få ångra avtalet inom ångerfristen hade inte operatören rätt att motsätta sig detta. Operatören borde därför låta konsumenten få ångra avtalet och befria honom från de betalningskrav som riktats mot honom samt återbetala eventuellt belopp som har betalats till operatören.

ARN 2012-01334 Ångerrätt kan gälla för abonnemang som säljs som företagsabonnemang

Beslut: Konsumenten fick rätt

En person ingick ett avtal per telefon (ett så kallat distansavtal) och operatören hävdade att ett avtal om företagabonnemang hade träffats och nekade därför personen rätt att ångra avtalet. Frågan var om personen ingått avtalet som konsument eller som företagare? Denna fråga var viktig att reda ut eftersom konsumenter har laglig rätt att ångra distansavtal medan näringsidkare/företag däremot saknar sådan laglig ångerrätt.

Personen hävdade bland annat att telefonen var hans privata och eftersom han ansåg att avtalet inte motsvarade vad han hade beställt ville han ångra avtalet.

Operatören menade att det faktum att abonnemanget tidigare hade varit privat inte uteslöt att det kunde ändras till ett företagsabonnemang hos en annan operatör. Operatören bifogade också en skärmdump från Upplysningscentralen som visade att kunden är företagare. Vidare menade operatören att det bland annat framgick av det muntliga avtalet att det är företagspriser som gäller. Detta eftersom det talades om priser exklusive moms samt om personnummer som organisationsnummer.

ARN uttalade att för att betraktas som konsument måste två krav vara uppfyllda. För det första ska man vara ”en fysisk person” (till skillnad från juridisk person). ARN menade att personen i ärendet fått brev av operatören i sitt namn och att det därmed var personen, och inte någon juridisk person, som ingått avtalet med operatören.

För att betraktas som konsument krävs, för det andra, att personen har ingått avtalet med operatören ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Vid denna bedömning tog ARN särskild hänsyn till att personen i fråga var 75 år gammal, att hans tidigare abonnemang alltid hade varit ett privatabonnemang samt att telefonen fanns i hans bostad.

Frågan var då om det faktum att personen var lantbrukare (och i den egenskapen drev jordbruksnäring och möjligen då och då ringde samtal med koppling till denna) hade någon betydelse för bedömningen om personen ingått avtalet som konsument? Här menade ARN att det inte hade visats att telefonabonnemanget hade använts i någon nämnvärd omfattning i näringsverksamheten och att avtalet därför hade ingåtts ”huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Kraven för att anses vara konsument ansågs därför vara uppfyllda även i denna del.

ARN menade att eftersom personen inte fått någon information om sin ångerrätt enligt de regler som finns, hade ångerfristen ännu inte gått ut. Personen hade därför rätt att frånträda avtalet med hänvisning till ångerrätten.